Fan.. jag känner att jag behöver skriva av mig lite..

Men vart ska jag börja? Det känns som om att dagarna bara rusar iväg och att jag inte alls hänger med. Allt som har hänt mig de senaste månaderna har gått så fort och när jag stannar upp och börjar tänka så kommer allt tillbaka, alla tankar jag har haft..vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag egentligen?

Jag har gått igenom den värsta perioden hittills i mitt liv, och jag tror och hoppas verkligen att jag ska slippa gå igenom det igen. Jag blev livrädd förra veckan när jag vaknade under natten och kände samma ångest som jag kände när jag mådde som värst. Jag blev livrädd att samma skit skulle börja igen. Känslan går inte att förklara för någon som inte har haft den. Men allt, verkligen allt blir jobbigt. Det värsta är att jag knappt kan vara ensam när jag får den känslan, jag har svårt att ens titta mig själv i spegeln. Jag vet inte vad det är, men känslan att behöva vara ensam då ger mig panik. Jag försöker verkligen vara en glad och positiv människa, och det är jag egentligen. När jag mår som vanligt, när jag är mig själv. Men när den känslan dyker upp, så är det svårt att vara glad, det är svårt att vara den vanliga jag. Jag gruvar mig för att sova själv, för jag vet att börjar jag tänka för mycket så kommer den känslan tillbaka, ångesten. Hjärtat bultar bara fortare och fortare och jag börjar kallsvettas. PANIK kallas det som uppstår då. Nu vet jag dock att det kan gå över. När detta hände första gången så tänkte jag, vad händer om det aldrig går över? Jag kan inte må såhär för alltid, det går inte.. det är helt omöjligt. Självklart så gör det att man blir ännu mer orolig, får ännu mer ångest och känner ännu mer panik över att inte ens veta varför man mår så. Att inte veta vad det är som gör att man kan må så sjukt dåligt, och att inte veta om det kommer att gå över eller inte..

Nu gick det över. Och det gör att jag vet att när jag känner den känslan så vet jag att det inte kommer att vara för alltid. Det är en period, jag vet att det kommer att gå över. Jag har lärt mig hur jag ska tänka för att få det att gå över. Jag måste andas och inte jaga upp mig själv, det är då det blir värre.

Men som sagt, allt har gått så fort och ibland vet jag inte vart jag står. Vissa dagar älskar jag att vara singel och bara kunna tänka på mig själv. Andra dagar så saknar jag någon som jag kan vara mig själv till 100% med. Någon som verkligen bryr sig om mig, och bara mig. Någon att prata med, någon som kan göra mig glad om jag är ledsen. I dessa stunder har jag dock världens underbaraste vänner som jag vet kan göra mig glad. Men alla vet inte allt om mig, bara mina närmaste. Och det är dessa personer som jag helst vill prata med när jag mår dåligt. Som vet allt om mig. Jag saknar min bästa vän, jag saknar honom så att det gör ont. Det är så jobbigt att vi knappt hinner träffas längre, eftersom att han är den som förstår mig bäst av alla och den personer som jag verkligen kan prata om ALLT med. Jag fick dock träffa honom idag en liten stund, och det gjorde nästan min dag! Jag måste också säga att jag är väldigt glad för alla nya personer som jag lärt känna som verkligen är helt underbara! Ni vet vilka ni är, ta åt er för ni betyder så mycket för mig, även om vi inte har känt varandra så länge.

Jag har också fått uppleva hur det känns att bli så sjukt sviken av en person som man verkligen trodde att man kunde lita på. Jag är inte långsint, och jag hatar att vara arg. Det tar bara onödig energi från mig, som jag helst lägger på saker som är viktiga. Men nu kände jag att det var dags att vara lite arg, eller mer besviken. En sak som det som jag berättade är inte något att sprida till andra som inte har med saken att göra. När jag är redo så säger jag det gärna, det är inget jag skäms över. Detta var något som jag insåg under perioden då jag mådde som sämst. När jag insåg detta så började allting ljusna och det var mycket pga av det som jag tog mig ur skiten. Därför behövde jag någon att prata med, behövde berätta detta för någon som jag kunde lita på. Och därför tog det så hårt! Som ett slag på käften. Jag hoppas att vi ändå kan lösa allt, för det skulle vara tråkigt att förlora dig som vän.

Jag mår bättre nu, jag mår bättre än vad jag någonsin har gjort. 99% av tiden så vet jag att jag har hittat mig själv och att jag är nöjd med allt. Det är bara den där förbannade 1% som ska dyka upp ibland och få mig att tvivla på hur jag mår. Men jag gissar att alla har sådana stunder. Just nu så vet jag vad som får mig att må bättre när den där 1% dyker upp, det är att köra ett stenhårt träningspass och bara släppa alla tankar! Efter det är jag som en ny människa igen. Jag älskar det.

Hjälp, det blev mycket skrivet. Troligtvis inte många som orkar läsa det. Jag vet själv att när jag ser ett inlägg på en blogg med en sjukt lång text så brukar jag bläddra vidare, så jag klandrar er inte. Men detta skrev jag ändå mest för mig själv. För att samla ihop alla tankar och skriva ner det istället för att det ska snurra runt i mitt huvud..